Taggad behöver inte vara positivt
Feber och en jobbig hosta har stoppat mig från all träning nu några dagar. Därför var det extra skönt att äntligen få komma ut på en liten runda igen nu när jag kände mig lite bättre. Fick idén mitt på dagen när det var som varmast, men ”förståndig” som jag är så såg jag till att söka mig till skuggan så mycket som det nu bara gick.
Sprang längs med stranden och kom fram till en skola där det var ca. 100 – 150 barn i skoluniformer. Barnen var uppdelade i tre olika färger och hade någon slags utbildning där ute bland palmerna vid havet. En annan skolmiljö än vad Grimstaskolan i Vällingby kunde erbjuda mig och mina klasskamrater en tid för länge sedan. När jag passerade barnen så vinkade några och jag vinkade glatt tillbaka. På vägen hem igen så fick de mig att nästan tappa hakan, för då var det precis som att hela skolan bestämt sig för att ge mig allt pepp och stöd de bara kunde. Nu måste jag nog ändra mig och säga att det var minst 200 elever som jublade, vinkade och skrek när jag kom springande förbi dem för andra gången. Det kändes som om jag hade vunnit något stort lopp här i Thailand eller att jag hade gett dem ett nytt sommarlov eller något i den stilen.
Nu kände jag att jag hade fått krafter för att kunna fortsätta att springa ett bra tag till men det blev ett snabbt slut på dagen lilla runda.
Efter bara fem kilometer så duckade jag för några grenar som hängde ner framför mig där jag sprang. Men jag missade en, eller rättare sagt så missade jag den inte alls… Den hade stora taggar och träffade mig rakt över ansiktet. Efter några minuter hade jag fått ut alla taggar ur ansiktet och kunde slita mig loss från denna grymma växt som nyss hade fångat mig. Vetskapen om vad en köttätande växt hade kunnat ställt till med skrämde mig och fick mig att rysa till. Just nu var jag bara glad att jag fortfarande var vid liv och kunde lämna platsen i annat än en liksäck.
Blodet rann över halva ansiktet och jag tog mig fram till ett stånd där de sålde fruit-drinks och pancakes. Försökte få deras uppmärksamhet och medlidande i denna svåra stund för mig. Pekade på blodet och upprepade ordet paper, paper några gånger… Först visste de inte riktigt vilken smak jag ville ha eller om det var pannkaka eller fruktdryck jag så ivrigt försökte beställa. Till slut så var det någon uppmärksam dam som kom fram med servetter så att jag kunde snygga till mig lite innan jag kunde stappla hem mot hotellet igen.
Ibland kan det vara bättre att inte vara taggad…