När livet lever ett jävla liv

Löparskämtet – Nästan ett leende…

Jag har nog alltid sett mig själv som en person som är expert på att klarar av egna motgångar och nederlag. Och jag har också nästan alltid kunnat skratta åt mig själv även när det gått käpprätt åt helv… Nu den senaste tiden har det varit lite svårare att locka fram det där skrattet.

Negativa händelser påverkar tyvärr också min lust att komma ut och springa. Självklart så vet jag att det egentligen är precis vad jag behöver nu när det inte fungerar som jag vill. Tror bestämt på teorin som säger att träning är bra för att skingra tankarna och syresätta de där positiva cellerna där uppe i hjärnan. Jo, även jag har faktiskt några celler kvar där uppe i översta våningen!

Det är fredag och humöret borde vara på topp, helgen ligger orörd och väntar. Jag släpar mig hem och med nedsänkt huvud sätter jag nyckeln i postboxen och strax därefter står jag där med startbeviset till Stockholm Marathon i handen. Stirrar på texten ”Ditt Startnummer 2016…” under en lång tid står jag bara där. Efter ett tag går det upp för mig att det inte är så många dagar kvar att riva av i kalendern innan lappen med den 4 juni är överst. Hör då en röst som jag tycker låter bekant som säger…

”Nu tar du fram den där experten inom dig och gör dig klar för en löprunda!”

Sagt och gjort så hade jag sprungit 5 km i Ursvik. Och faktiskt så kunde jag nästan skratta åt mig själv när jag märkte att jag knappt kunde ta mig upp för backarna…