Kunde inte hålla mig längre

Då var man tillbaka igen, med löparskorna knutna och klockan redo för att ge mig tiden på 13 km.

Kände att kroppen skulle nog ha velat vila lite till om den hade fått bestämma. Men här är det jag som bestämmer så det var bara för kroppen att hänga på…

Kanske skulle man låta förnuftet vara med och bestämma också?… Nej, det säger nog bara NEJ!

Pustande, frustande och snorande tog jag mig fram på det isiga underlaget. Och efter 13 km. så stannade jag och klockan på tiden 1:10:53.

Idag hade isdubbarna varit bra att sätta på skorna för att få lite fäste. Men de låg hemma i väskan och småskrattade åt mig när jag dansade fram därute.