Det hände sen…

Idag var jag ute och körde lite återhämtning runt sjöarna.
Sträckan mätte upp 7,41 km och tiden hamnade på 44:07,
ett snitt på 5:57 min/km och en snittpuls på 140.

Och något som var glädjande var att jag inte kände av baksida
lår under löpningen. Men trycker jag med tummen på den punkten
som smärtade under halvmaran så känner jag att det inte är helt ok …

Ja Britta! Jag vet att det säkert skulle kännas på samma sätt om
jag tryckte med pekfingret! Det var bara ett exempel?

Jag skrev ju något i förra inlägget om att jag återkommer om
vad som hände sen, alltså efter halvmaran i lördags!
Ville inte gnälla mer i det inlägget. Men nu kommer lite
om hur jag ”firade” lördagskvällen efter loppet.

På väg hem sitter jag i t-banevagnen och tänker att det är konstigt
att det skakar och hoppar så i vagnarna på dessa moderna tåg?
Tittar runt och upptäcker att det är bara jag som skakar…
Det här fortsätter och blir allt värre för varje station som passeras.

Yrslig och helt färdig släpar jag mig från t-banan och hem.

Äntligen hemma så fortsätter jag att skaka och känner febern 
koka i kroppen. Sen startar en kraftig hosta som får mig att bli lite
orolig för hur jag ska kunna få in något syre mellan attackerna.
En mage som klappar ihop gör att jag inte kan äta eller dricka…

Så istället för att sätta mig i bilen för att åka till landet som var tanken
låg jag och jämrar mig i sängen ett par timmar…

Senare på natten så släppte äntligen detta ”vad det nu var”?
Jag hade ju druckit mer än vad jag brukar och laddat bra 
inför detta lopp, vad jag tror iaf ?

Och man säger ju ofta att det  kändes bra efteråt…?