Att inte lyssna på kroppen
Det var självklart att jag skulle krama ut det sista av passet…
Ställde mig på bandet idag för planerade 16 km i 5:40 min/km fart.
Redan efter 5 km skrek benen att de inte ville mer? Jag var fortfarande
lugn och sa åt dem snällt att vi kör på lite till bara.
När jag kommit upp i 10 km så försökte de kliva av bandet. Men nu var
jag irriterad och med bestämd ton i rösten sa jag att minst 1 km till blir
det! Vid 11 km hörde jag gnället igen, men hade nu bestämt mig för att
ställde jag mig på bandet för att springa 16 km, så skulle jag köra på
hela distansen ut. Så mina öron var nu bortkopplade resten av passet.
Dumt eller inte, jag vet inte? Men jag trotsade den negativa kraften,
som säkert kommer att försöka igen… Men då har jag det psykologiska
övertaget. Så kom igen på maran din jävl…
Nej, Hulda! Du behöver inte ringa 112! 
Tiden för 16 km slutade på 1:29:41 och efter det släpade jag mig
så långt bort från löpbandet det gick.
Hmmm… Dina ben kanske hade rätt?! Du har ju sprungit en hel del sista tiden.
Ja, dumt att slingra sig av bandet, bara att köra distansen ut!
Du är ju galen ju! 🙂
Det verkar onekligen inte vara några problem med din motivation… 🙂
Heh, ja det är väl en skör tråd mellan den negatvia kraften och kroppen som försöker säga något. Men man lär ju sig vartefter va? 🙂
Det är mina takter det! Man måste visa vem det är som bestämmer 🙂
Jag har skrivit det förr… Jag fattar inte att du pallar löpband så pass länge ens en bra dag och allra helst en dålig! Imponerande viljestyrka!
BoelMaria: Kanske! Men jag är inte lättövertalad 🙂
Adam: Precis så tänkte jag 🙂
Piratfarsan: Ja, så då är allt som det ska 🙂
hempa: Eller så är jag något sen i trotsåldern 🙂
Liza: Svaret på det kommer jag att ge dig vartefter… 🙂
John: Jo, man ska bara sätta sig över sig själv, det är också ganska ofarligt… 🙂
anneliten: Tänker man på det så förstår jag det inte heller! Så jag tänker inte. Iaf. inte på det! 🙂