Magnus och jag innan loppet, fortfarande rena…

Vad kan jag säga om Tjurruset idag? Jo, att jag efter att ha trotsat lera, backar, vattenhinder och en smärtande höft tog mig i mål! Den här lördagen bjöd verkligen på strålande höstväder och solen försökte att värma oss löpare mellan vattenhindren.

Men annars får bilderna tala för sig själva…

Glad så länge man bottnar!

Lervälling är inte så lätt att transportera kroppen igenom.

Något PB på milen blir det nog inte idag…

Det gäller att hålla tungan i rätt mun, eller hur det nu var?

Klart att man måste ha lite kul också!

Medalj för att skita ner sig?

Är det här vettigt?

De här skorna har garanterat sprungit sin sista mil…

Efterbild: Synd att man inte är sponsrad på tvättmedel…

Snart dags för att försöka besegra 30 km och ett stort antal backar.

Jag brukar springa halva Lidingöloppet (15 km), mest för att jag ser mig själv som en asfaltslöpare. Men i år var jag för andra gången i mitt aktiva löparliv anmäld till det ”riktiga” Lidingöloppet på 30 km. Mitt mål för dagen var att fixa loppet på en tid under 3 timmar.

Allt klart för start… Hoppas jag!

Det var perfekt löparväder den här lördagen, hade självklart önskat lite mindre lervälling den första biten av loppet, men man kan inte få allt. Det var skönt att komma in på spåret där skorna äntligen fick fäste och inte gled åt alla håll längre. Även trängseln minskade efter några kilometers löpning. Såg på klockan att första sträckan gick i 7:14 tempo, visst hade jag tänkt att starta lugnt men det här var oroande långsamt. Nu skulle jag behöva hämta in tid, visste att jag behövde ha lite tid att gå på inför sista milen.

Passerade första milen på dryga 55 minuter så nu gällde det att försöka att fixa nästa mil på en liknande tid. Fördelen nu var att det inte skulle vara lika lerigt och trångt, nackdelen att benen snart skulle bli trötta och kinkiga. Vid 20 km så var totaltiden 1:53:01, visste då att jag hade 7 minuter tillgodo på sista milen om jag siktade på att försöka hålla ett tempo på 6 min/km. Nästa km gick på 6:21 och den efter på 6:27 och negativa tankar på hur snabbt 7 minuter försvinner då vaderna skriker och backe efter backe dyker upp.

Nu gällde det att få in lite positiva tankar i skallen och låta pannbenet jobba ostört. Försökte att se backarna som enskilda utmaningar och att varje avklarad backe gav extra krafter, lite svårt när mjölksyran nästan såg till att benen skulle vika sig totalt i slutet på varje backe. Det var nog först vid 1 km kvar till mål som jag ”visste” att det kommer att gå vägen.

Passerade mållinjen på tiden 2:56:45 och jag gjorde det nöjd med mig själv. Detta trots att jag tidigare i sommar tänkt att 2:45 skulle kunna vara fullt möjligt. Träffade på Mikael Renberg (hockey) som kom in i mål strax efter mig och vi hämtade ut våra påsar med överdragskläder och pratade inställning och kämparglöd, något han visat många gånger på hockeyplan och nu även här.

Ett grattis till prestationerna här på Lidingö idag.

Nu väntade en stor fet pizza vid hemkomst och efter det brakfest, vem behöver vila efter något sånt här?

Redo för start trots tunga ben. Här uppställd med Johan som debuterar i Stockholm Halvmara…

En underbar dag med sol och ca 16 grader i luften, vädergudarna var alltså på klart bättre humör än när hela maran skulle springas i juni. Jag var tidigt inne på Kungsträdgården för att försöka att tagga till inför loppet. Suget på att tävla var det inget fel på, hade bara önskat att benen kändes lite piggare så här innan starten. Att förra helgens Ursviks All In satt kvar i varje muskeltråd kunde jag inte göra något åt nu… Därför mitt blygsamma (fega) mål för dagen på sub 1:55.

Starten går och jag ser två tjejer som är farthållare på 1:45, bestämde mig då för att sällskapa med dem första milen och sen känna av hur benen svarade på tempot. Redan efter tre kilometer så släppte jag farthållarna med en fartminskning som kändes bättre för dagen. Jag lovar att mina vader ville sänka farten mer än vad pannbenet ville. Så tempot fick nu bli en kompromiss mellan vaderna och pannbenet.

Under loppet hände det inte så mycket, därför är det här stycket ganska kort… Skönt tänker ni!

Passerade senare mållinjen på tiden 1:49:26 med blandade känslor, men efter att ha pratat med några vänner och trevliga bloggläsare (nya vänner), så var jag nog ganska nöjd trots allt.

En medalj och lite återhämtning i en plastpåse… Check!

Efter målgång gick jag till Vickan och väntade in Johan som fixat nytt pers från Göteborgsvarvet med 4 min. Stort GRATTIS Johan! Nu ska jag få honom att springa det ”riktiga” loppet här i Stockholm också…

En bra mötesplats som fungerat sedan 1884 har jag hört, fungerade bra även 2012…

Avslutade senare kvällen på Charlies Place som var nyrenoverat dagen till ära… Om någon undrar så kan jag bekräfta att jag var fullständigt nöjd kl. 02:00, det var då någon gång som jag landade i sängen och bara några sekunder senare drömde jag om nya tävlingar.

Tack alla inblandade för den här dagen och även fortsättningen på den…

Hade jag haft mer fart i benen skulle jag också ha dansat…

Semestern är över men den satt fotfarande kvar i benen igår. Besvikelsen var STOR efter målgången på Midnattsloppet, trodde jag såg fel när jag tittade på klockan och såg att den passerat 50 min (50:09). När jag fick medaljen och hör ”Bra jobbat” så skär orden i öronen. Nu får jag vänta ett helt år innan jag får revansch på mig själv, vill ju ha en bra tid på mitt tionde Midnattslopp som jag hoppas kunna springa 2013.

Tar igen en del vätska som jag förlorade den här varma sommarkvällen.

Efter lite påfyllnad lämnade jag skamset Söder och årets upplaga av Midnattsloppet.

Det är inte roligt att bara gnälla efter en tävling, allt är inte tider… Något som var lite kul var när jag passerade en mamma och hennes son och hör pojken ivrigt ropa Mamma, Mamma titta där, en pirat som springer… Han trodde nog att jag var med i maskeradtävlingen.

 Nej, jag vann inte maskeradtävlingen heller…

Dagen innan var det här ett självklart val… Visst skulle jag springa till vänster!

Skönt att få en extra mara efter ”vintermaran” den 2 juni, det var något helt annat den här gången. Mitt mål för dagen var att njuta och att fixa en tid under 4 timmar på maradistansen. Åkte in i god tid för att få upp känslan inför loppet, träffade på några bekanta ansikten Patrik, Petra och några andra så tiden gick fort och vips var dags att inta stadion. Det var en mäktig känsla att ställa upp där inne och få höra startskottet från Svea Livgardes Musketerarkår… Nästan så att jag själv smällde av!

Min taktik var som vanligt att köra på ganska tufft från start för att ha tillgodo efter vändningen vid Sollentuna kyrka. Den här gången så ger jag mig själv kicken som egen personlig coach. Normalt brukar det bli riktigt tufft efter ca 28 km men nu kom den känslan redan vid 18 km. Bestämde mig strax efter 30 km att jag väljer höger vid stadion och den distansen de sprang 1912. Nu var det liksom självklart, skulle jag springa i de här kläderna så var 40,075 meter det enda rätta. En bortförklaring som jag köpte utan tvekan, nu med grym kramp i båda vaderna…

Det var riktigt jobbigt sista milen, fick stanna vid vätskestationerna och stretcha ut vaderna. Löpsteget såg nog äldre ut än 1912, men så länge jag tog mig fram så var jag nöjd. Väl framme på stadion så hör jag en funktionär säga välkommen till stadion, jag var alldeles för trött för att krama om henne, så jag bara fortsatte in och lyckades sträcka ut mina skrikande vader i en slutspurt… Tiden i mål 3:44:00.

Det fanns en liten källa av krafter kvar i kroppen…

Skönt att ta emot medaljen och sen få ett glas bubbel efter målgång som bevis på att dagens lopp var genomfört. Visst var jag lite besviken på mig själv, mest för att jag inte tog vänster och fick räkna det här som min tionde mara.

Vad gör ont är inte en fråga här…

Tog mig ner till Östermalms IP för att få tröjan och påsen med energipåfyllnad, knallade sedan bort för att hämta ut överdragskläderna då jag fick syn på SUPERTJEJEN! Där står Miranda med en riktigt cool outfit.

En lycklig superhjälte hade haft en superdag… Foto: Miranda Kvist

Efter ett tag var även jag nöjd med dagen! Foto: Miranda Kvist

Och visst laddade jag hem diplomet… Tiden där var efter startskottet!

Så här i efterhand är jag glad att Stadsloppet i Trosa är ett guldkorn i tävlingskalendern. För helt ärligt så var jag inte särskilt sugen på att tävla på så kort distans som 8,9 km. Men jag ville njuta av den fest och härliga stämning som staden vid världens ände alltid bjuder på. Ett telefonsamtal på vägen ut avslöjade att min syster Anette och hennes man Uffe tänkte komma och titta. Första tanken var kul med lite support. Den andra tanken var… Shit! Nu måste jag ju kämpa!

Då var det dags om några minuter…  Foto: Anette Möllergren

Vädret var perfekt för löpning 15 grader och märkligt nog inget regn? Startade i 4:30-tempo och klarade av att hålla det i 5 km, tappade sen lite på farten men lyckades hålla i bättre än vad jag hade trott innan. Banan är ganska snäll i Trosa, när det gått uppför så är det nästan alltid en skön utförslöpning som väntar… Och som alltid är det mycket fest i stugorna efter vägen, där vädrade luktsinnet grillat och diverse maltdrycker…

Tuffar på som en gammal Volvo 740…

Efter att ha passerat publikhavet inne i centrum så skickade benen signaler till hjärnan om en markant fartminskning, tur nog så svarade pannbenet NEJ på den förfrågan. Det blev väl ingen rykande spurt på slutet men när jag passerade mållinjen på 41:30 så kändes det riktigt bra. Konstaterade efter ett tag att jag slagit PB på stadloppet med 19 sekunder från 2008. Se målgången här…

Jan tar en banan efter loppet…  Foto: Anette Möllergren

Efter lite småprat med supporterskaran så dyker ett bekant ansikte upp, det är Caroline som spurtat in på tiden 42:52 och man såg på henne att hon var helnöjd med loppet. Stort grattis till dig!

Två nöjda löpare tackar Trosa för en underbar kväll! Foto: Ulf

Nu väntade dagens långa distans… Klev in i bilen halv elva och startade bilfärden från Trosa till landet, var ganska trött när jag parkerade utanför stugan strax efter två på natten. Jag hann knappt landa på kudden innan jag somnade..

Ett laddat gäng med härliga 100 km löpning framför sig…

Vi träffades hemma hos Tommy Tedelund kl 09:00 på fredagsmorgonen. Efter en kopp kaffe och kontroll av utrustningen så joggade vi ner mot Hammarbyhöjdens T-bana , nu hade Hånöturen 2012 startat. Det här var andra året som den här härliga turen skulle avnjutas.

Traditionsenligt så stannade vi på OK i Stuvsta för att tanka löpartanken.

Det var fint väder och riktigt behagligt att ta sig fram genom Stockholm, kilometrar blev till mil och när vi kom fram till Tumba så var det återigen dags för gubbarna att få något i magen.

Videobutiken i Tumba fick även i år fint besök.

Nu lämnade vi tryggheten bakom oss och kom ut på mer osäker mark, där var det vilda träd och massor med grönt gräs. Nästa stopp var Glasberga Gård i Södertälje där Ulla och Birger väntade med kaffe och smörgåsar. Vi fick precis som förra året en trevlig rundvandring i huset, det var så stort hus så jag funderade faktiskt på om jag skulle låta GPS:n räkna med den distansen också.

Efter några koppar kaffe så var kroppen redo för sista sträckan ner till Håknäs i Järna.

Vid 40 km så kändes det tungt i benen och den extrasträckan vi tog genom skogen var inte något jag hade beställt. Det var nu som tankarna kom på det grillade köttet och allt annat gott som väntade på Håknäs vandrarhem. Känslan att komma in på gården vid vandrarhemmet och få en kall ”dricka” i handen av Tommy var grymt skön… Efter en dusch och byte till civila kläder så väntade en fantastisk grilltallrik med Entrecote designad av Uno från ICA Trossen i Trosa.

Vi hade en trevlig kväll med fotboll, visst kunde resultat varit mer positivt, men det var en bra match så det tog inte ner stämningen allt för mycket på oss positiva löpare.

Frukosten på Håknäs anpassades för ytterligare 50 km löpning.

När vi ställde upp för fotografering på lördagsmorgonen så hade vi fått med oss några löpare till. Faktiskt också den första tjejen (Sonia) anslöt för att springa med oss gubbar mot Trosa.

Här är gänget som sprang från Håknäs på lördagsmorgonen.

Regnet som vi visste skulle komma höll sig borta någon timme på morgonen, sen ökade mängden nederbörd hela vägen in mot Trosa.

På ICA Trossen åt vi pastasallad och smågodis…

Tack Uno, Bibbi och övrig personal för ett trevligt stopp.

Vi hann nästan torka på ”ICA-Stoppet” innan det var dags att ge sig ut i den blöta kylan som tagit över där ute. Några Trosabor som var ute och inhandlade lördagsmaten fällde någon kommentar om hur kallt det såg ut för oss. Kanske inte så konstigt när jag sprang i linne och korta tajts, jag vill ju försöka att vara en ”hårding” som härdas av de här passen… Efter en halvtimme var jag hård, eller det kanske kallas för stelfrusen…

Regnet avtog och det ljusnade mer för varje kilometer som vi sprang, det var ett klart positivt inslag i löpningen som fick det att gå lite lättare. Med bara en mil kvar till den efterlängtade bastun, maten och annat trevligt fick vi påfyllning i löpargruppen, det bästa av allt var att gubbtruppen blandades ut med fler tjejer. Vi har ju fått mycket kritik för att det är för lite tjejer med.

Här är gänget som sprang de sista 10 km till Hånö.

Med bara 5 km kvar så fick vi äntligen se solen titta fram mellan molnen. Nu var det bara att bita ihop och strunta i värk och stumma ben, fick till en liten fartökning den sista biten med god hjälp av Mats Tedlund. Tack för draghjälpen i år också!

Hånöturen 2012 avklarad 102,6 km, klart man är nöjd!

Vi sprang alltså den här biten på den Svenska kartan.

Nu tänker nog många att det är väl inga problem att springa neråt i Sverige? Ni som tänker så ska veta att nästa år planeras Hånöturen att springas Tur och retur, detta enligt grundaren Tommy Tedelund.

Väl framme kom belöningen, en bastu, dusch, torra kläder sen till uppdukat bord där det bjöds på grillat, Wok och annat gott lagat av självaste Rickard Goclon. Självklart också den underbara kantarellsåsen som Birgitta Goclon fixat och som jag hade längtat efter sedan förra året. (en av många anledningar till mitt deltagande även i år…)

Tack till alla ni:
…som ordnade med alla förberedelser inför loppet
…som var med och sprang
…som fixade vätska och annat gott efter vägen
…som lagade all mat
…som transporterade våra väskor
…som hejade på oss

Har jag glömt några så tackar jag dem också!

Inväntar med spänning Runner´s World no 8 där Kenneth Gysing (en av deltagarna som fullföljde hela Hånöturen) skildrar sina tankar om den här helgen!

Om en dryg kilometer och 60 minuter är det alltså dags för Parloppet.

Jag som vill ha längre distanser som marathon och även lite ultra, ställde ”självklart” upp i Parloppet för att springa 5 km? Fråga mig inte varför! Jag svarar ändå… Det är för att det är kul att vinna över sonen med flickvän.

Anders och Jenny tror fortfarande på seger…

När de släpper iväg oss klockan 19:00 så startar allt med en dryg backe och högt tempo, jag drar på mig mjölksyra ganska direkt i både ben och armar. Som vanligt är jag inte tillräckligt uppvärmd för att springa i 4:35 tempo. Efter ett tag så släpper det värsta och jag lyckas att ta mig runt den lilla sträckan i Hagaparken.

Den lilla sträckan fick mig att tappa både pokerface och orken, jag var helt slut när jag sprang över mållinjen. Tiden 23:35 var jag nöjd med, hade tänkt ner mot 23 min innan loppet. Efter mig kom Anders in på 25:05 vilket är en riktigt bra tid med tanke på träningsmängd han har i benen. Jenny sprang in på 30:27 och strax efter passerade Kicki linjen på 30:53 (Grymt bra jobbat tjejer).

Totaltiden slutade på 54:28 min. VS. Anders & Jenny som fick tiden 55:36.

Jag och Kicki och några bajamajor, det är bajamajorna som är i bakgrunden…

Det här med löpning är ju ganska roligt tyckte både Anders och Jenny…

Alla var nöjda med dagens parlopp och vi promenerade tillbaka i Hagaparken mot bilen, då märkte jag helt plötsligt att vi stannat till och står och pratar med Victoria och Daniel som är ute och går med barnvagn, två Säpokillar har stannat några meter bakom dem och tittar lite irriterat på oss. Det var Daniel som öppnade upp samtalet, fick känslan att de ville koppla bort ”hemliga” polisen och bara vara två lyckliga föräldrar. De var riktigt trevliga och jag hoppas att de får ha ett så ”vanligt” liv som det går att ha för dem…

Visst hade det varit lite kul med en bild här på bloggen med dem,  Nej jag frågade inte, ville inte förstöra det jag tror att de kände…

Efter en natt med alldeles för lite sömn så var det dags att käka en stadig marafrukost. På med löparkläderna och försöka komma på vad jag glömt? När klockan var 9 så traskade jag ner till t-banan, det blev tjafs med spärrvakten som inte hade hört talas om att vi med nummerlapp åkte gratis på marathondagen. Enligt honom så hade han inte fått någon information om detta, så skulle jag åka tunnelbana var det bara att betala. Jag hoppade över spärren och hörde honom hota med väktare… Tog mig till Stadion utan att hamna i fängelse eller passera GÅ, nu kunde jag gömma mig bland alla andra löpare nere på Östermalms IP…

Startade med att hälsa på Ingmarie nere vid sjukvårdstälten, vi hade som vanligt en trevlig pratstund och snart hade jag glömt både spärrvakt och maranerver. Tog mig sen upp mot ekarna för att träffa lite andra löpare för lite pepp. Ingen blir förvånad om jag säger att mycket handlade om väder och kläder… Vill tacka Magnus som hade en extra färdigklippt sopsäck som jag kunde ha på mig när överdragsklädseln skulle av.

Tacksam för att jag fick byta om i tältvärmen. Foto: Ingmarie Nilsson

Gick mot starten där jag träffade Snorkkis som också skulle springa maran ”på kul” alltså inte med full satsning. Förra året var vi i samma fålla tränade och taggade för bra resultat. Försökte att hålla värmen innan start så gott det gick, med någon minut kvar åkte sopsäcken av och nu endast iklädd linne, korta tajts och ”solglasögon” skulle jag trotsa vädergudarna. Höll ett tempo på något över 5 min/km för att få upp värmen och det kändes nästan för bra första varvet. men på gärdet i det piskande iskalla ”regnhaglet” tappade jag känseln i armar och ben, tankar om köldskador dök upp. Fick tillbaka känseln efter någon kilometer, men nu började vänster baksida lår varna för bristning. Sänkte farten och negativa tankar om min första mara jag bryter ekade i skalllen…

Envist fortsätter jag mot Stockholms Stadion och möts av en underbar supporterklack som ropar mitt namn… Här blir jag imponerad av mig själv då jag lyckas få upp en arm för att tacka familj och vänner på läktaren.

Tack alla för det fina stödet ni gav mig!!!

Tackar klacken på Stadion för värmande hejarop…

Jag lyckades trots allt att knipa min sjätte medalj från Stockholm Marathon och även om det inte var någon rekordtid så var jag grymt nöjd med mig själv.

Varma kläder hade jag längtat efter i 3 tim 43 min och 49 sek…

Dags att värma upp inför ett tufft millopp med ca 3400 startande i år.

Scaniamilen är inte transportlöpning… Även om namnet kan få en att tro det. Nej, det är ett lopp i terräng med några sega backar att forcera och riktigt trångt i spåret de första kilometrarna. Mitt mål var att försöka fixa det här loppet på sub 50 min. Jag har tidigare sprungit det här loppet 4 gånger och min bästa tid fixade jag 2008 med sluttiden 50:47.

Körde en uppvärmning på 2 km med Tommy Tedelund innan det var dags för att ta sig in i startfållan. Som vanligt så var det rusning i starten och jag befann mig i ett dammoln av löpare. Själv valde jag att inte gå med i den värsta rusningen, efter någon km så vek 5 km-löparna av och det gick snart att hålla ett eget tempo. Passerade 5 km på 25:12 och bestämde mig då för att inte titta mer på klockan. Nu skulle jag springa på känsla, det viktigaste var ju att få till ett bra fartpass inför maran. Men visst var jag besviken när jag kom in på gräsfältet innan upploppet, då speakern ropade ut att tidsgränsen för 50 minuter går ut om 20 sekunder. Insåg att det inte fanns en chans att hinna fram, jag passerade mållinjen på 50:18 trött och besviken på mig själv. Men besvikelsen gick snabbt över och någon minut senare så var jag ändå nöjd med dagens lopp. Ett tufft millopp var avklarat!

Det var skönt att sätta sig i gräset efteråt och äta en sallad, prata lite löpning med nöjda lagkompisar och även ”motståndare”. Här nedan ser ni Caroline som skriver i sin blogg Att kombinera livet med löpning och sen Tommy Tedelund (som jag senare ska springa Hånöturen med).

Bilderna ”lånade” av Caroline, hoppas att det är ok?!? 

Tack Tveta Hälsocentral för inbjudan att vara med i laget och för att jag fick dela en trevlig kväll med er alla!

Nu laddar jag om för Stockholm Marathon!