Stockholm Marathon 2014

Att springa ett marathon dåligt tränad är inte så smart. Så det var precis vad jag gjorde i lördags! Jag startade årets Stockholm Marathon med inställningen att bara vara med i starten för att få njuta av stämningen. Efter några kilometer bestämde jag mig för att köra halva maran och sen kliva av.

Två timmar senare när jag hade sprungit halva loppet så såg jag den åttonde medaljen framför mig. Började då varva gång med något som kan kallas för stapplande jogg. I år fattade jag verkligen hur långt ett marathonlopp är!

Mina ben krampade i en grym smärta och trycket över bröstet sa stopp så fort jag försökte öka på min fart framåt. Jag fick verkligen uppleva årets mara och det under en lång, lång tid… Först efter fem timmar och nio minuter fick jag den efterlängtade medaljen hängd runt halsen.

Tiden får jag strunta i och jag ser faktiskt att det här var en större bedrift än när jag var vältränad och sprang runt på tiden 3:42…

Ett stort tack till alla löpare som gav uppmuntrande kommentarer under loppet. Och alla ni i publiken som fick mig att kämpa vidare där ute på Stockholms gator. Har nog aldrig hört så många som ropat efter mig under ett lopp som den här gången. Vill också be om ursäkt för att jag oroade familj och vänner som trodde att något hänt. Problem med sms som uteblev skapade oro. Blir det någon mer mara för mig så ska jag ha mobilen med så vi slipper den biten…