Stockholm Marathon 2012

Efter en natt med alldeles för lite sömn så var det dags att käka en stadig marafrukost. På med löparkläderna och försöka komma på vad jag glömt? När klockan var 9 så traskade jag ner till t-banan, det blev tjafs med spärrvakten som inte hade hört talas om att vi med nummerlapp åkte gratis på marathondagen. Enligt honom så hade han inte fått någon information om detta, så skulle jag åka tunnelbana var det bara att betala. Jag hoppade över spärren och hörde honom hota med väktare… Tog mig till Stadion utan att hamna i fängelse eller passera GÅ, nu kunde jag gömma mig bland alla andra löpare nere på Östermalms IP…

Startade med att hälsa på Ingmarie nere vid sjukvårdstälten, vi hade som vanligt en trevlig pratstund och snart hade jag glömt både spärrvakt och maranerver. Tog mig sen upp mot ekarna för att träffa lite andra löpare för lite pepp. Ingen blir förvånad om jag säger att mycket handlade om väder och kläder… Vill tacka Magnus som hade en extra färdigklippt sopsäck som jag kunde ha på mig när överdragsklädseln skulle av.

Tacksam för att jag fick byta om i tältvärmen. Foto: Ingmarie Nilsson

Gick mot starten där jag träffade Snorkkis som också skulle springa maran ”på kul” alltså inte med full satsning. Förra året var vi i samma fålla tränade och taggade för bra resultat. Försökte att hålla värmen innan start så gott det gick, med någon minut kvar åkte sopsäcken av och nu endast iklädd linne, korta tajts och ”solglasögon” skulle jag trotsa vädergudarna. Höll ett tempo på något över 5 min/km för att få upp värmen och det kändes nästan för bra första varvet. men på gärdet i det piskande iskalla ”regnhaglet” tappade jag känseln i armar och ben, tankar om köldskador dök upp. Fick tillbaka känseln efter någon kilometer, men nu började vänster baksida lår varna för bristning. Sänkte farten och negativa tankar om min första mara jag bryter ekade i skalllen…

Envist fortsätter jag mot Stockholms Stadion och möts av en underbar supporterklack som ropar mitt namn… Här blir jag imponerad av mig själv då jag lyckas få upp en arm för att tacka familj och vänner på läktaren.

Tack alla för det fina stödet ni gav mig!!!

Tackar klacken på Stadion för värmande hejarop…

Jag lyckades trots allt att knipa min sjätte medalj från Stockholm Marathon och även om det inte var någon rekordtid så var jag grymt nöjd med mig själv.

Varma kläder hade jag längtat efter i 3 tim 43 min och 49 sek…