AIDS-Loppet 2010

Ett härligt väder på Gärdet visade sig genom vindrutan som
en inbjudan till AIDS-Loppet 2010.

Det viktigaste för min egen del var att få ett svar på om benet
skulle hålla inför Åland Marathon nästa söndag.

Kom till Gärdet strax efter 11 och väntade ett tag med att kliva
ur bilen, kände inte någon direkt panik med att gå ut i regnet.
Efter ett tag gick jag över till tälten för att hämta min nummerlapp.

Vattnet strömmade in genom skorna när jag gick i det minst sagt blöta
gräset… Jag hade inte valt rätt skor för det här vädret…

Klev in i tältet och hör mitt namn, där står någon jag känner igen
Magdalena ”Pladuska” med en kompis.
Vi byter några meningar och sen hämtar jag ut nummerlappen.

Efter det så sätter jag mig i bilen och håller värmen tills det är
dags för gemensam uppvämning med Friskis & Svettis…

Min bil är på verksta’n så en Toyota hyrbil fick hålla
mig varm fram till start…

Starten gick och jag avancerade fram till en 5:e plats som jag
höll till ca 6 km. Men redan efter 4 km så fick jag tillbaka känseln
i mina stelfrusna tår. Kroppen kändes hyfsat pigg och benet
verkade hålla, så jag bestämde mig för att passera löparen framför
mig och se om jag kunde få kontakt med löparna farmför.

Kul att tävla i ett lopp där man kan vara med i täten även om tiderna
inte är några kanontider. Strax innan 7 km så springer jag fel och får
på nytt sällskap av löparen som jag passerade innan. Han ligger i rygg
på mig ca 1 km men sen släpper han, jag känner nu att jag kommer att
springa in som fyra i mål… ELLER?

Vid 9 km så ser jag inga röda band som skulle markera banan, jag 
irrar omkring och till slut så ser jag markeringarna igen, men det
visar sig efter ett tag att jag nu är på väg att springa mitt andra varv…

Tittar på klockan som visar att jag nu sprungit 10,6 km och jag har
ingen aning om vart jag ska eller skulle ha sprungit!!!

Så istället för att springa mot målet bestämmer jag mig att springa
runt ett varv för att bli av med alla olämpliga uttryck som kommer
ur min mun i besvikelsen. Det blir en runda på 17 km innan jag tar
mig till målområdet.

Möter Magdalena och hennes kompis som säger att nästan alla har
sprungit fel. Men att det finns kaffe och bullar och ett bra band som
spelar i tältet vid målet.

Går bort till tjejerna som skriver in resultaten och säger att de kan
skriva av mig som saknad… De tittar oförstående på mig och skriver
in tiden på 1:30 någonting.

Sen hör jag… BRA JOBBAT! Jag bestämmer mig nu för att vara tyst!

Efter en kopp kaffe och en god kladdig kaka avslutar jag denna
”tävling” som jumbo!

Bromsmedicinen har fått ett ansikte!