Midnattsloppet 2010
Som vanligt när det är dags att springa Midnattsloppet så vaknade
jag upp med ont i halsen. Jag är nog allergisk mot det här…
Efter att ha kört från Helsingborg och hem, en biltur på ca 6 timmar
så slängde jag i mig en kycklingsallad och bytte om till loppet.
Jag fattade inte riktigt att det var dags att springa ett lopp.
Först på Zinkens idrottsplats kom känslan att det var dags för
Midnattsloppet årgång 2010.
Förberedelser inför loppet
Jag brukar av någon okänd anledning vara nervös inför det här
loppet. Tror att det kan vara för att man går och laddar en hel dag.
Men nu var det bara känslan att vara krasslig som var som vanligt.
En halvtimme innan start klev jag in i startfållan och försökte att
komma fram en bit för att slippa trängas för mycket i starten.
Efter startskottet så gick jag ut i ett lugnt tempo men efter några
hundra meter så kände jag att kroppen svarade ganska hyfsat, då
skruvade jag upp tempot lite för att se hur dagsformen var.
Vid 2,5 km hade jag ett snitt på 4:38 min/km och sen efter 5 km så
låg jag fortfarande under 5 min/km. Men i den otroliga värme som
låg över Stockholm denna sköna sommarkväll så sjönk tempot andra
halvan av loppet.
Backarna vid Sofia kyrka hjälpte nog till att tömma krafterna ganska
bra…
Jag passerade mållinjen på tiden 50:34, något som jag normalt skulle
vara besviken på. Men jag var faktiskt nöjd med att ändå ha genomfört
mitt sjunde Midnattslopp och kunde snabbt släppa det där med tiden.
Vilket jag är ”urdålig” på, men jag tror att jag blir ”visare” med ”tiden”
och det känns ”klockrent” att slippa tänka på för framtida lopp!
Så när min klocka blir två ska jag sälja den… eller dom?!?
Äntligen i mål och kroppen skrek efter något att äta och dricka.
Besviket konstaterade jag att det bara fanns vatten att få?
Fick ta mig till Zinkens IP för att köpa lite sportdryck…
Funderade på att ta hela bananlådan...
Lämnade in chip och fick min medalj, sen var det dags att
ta sig hem för att vila och krya på sig efter den här lördagen.
Syrran och K bakom kameran gratulerar efter loppet…
Mina tankar går nu till de två löpare som dog under loppet igår!
Och självklart till deras familjer och vänner…
Grattis!
[…] kullen. Vi spejade, kikade och letade i det neongula fältet. Var är Miranda? Thomas? Alex? Janne? … Inte ett enda känt ansikte lyckades vi identifiera. Men handklapp och hejarop var alla […]
Grattis!
Riktigt bra jobbat – och i mina öron är det en höjdartid!
Mitt bästa (av två) midnattslopp (tror det var 2007) tog jag på 52 minuter, vill jag minnas…
Grattis till ett väl genomfört lopp!
Fin bild på Dig och Sis’! 🙂
Tankarna idag går till de två männens familjer.. Det är lite som Miranda skrev: ”löpning ska ju ge liv, inte ta…”. Otäckt!
Jag var vid Sofia Kyrka när det inträffade, slog av på takten ordentligt efteråt.. Fokus flyttades enbart till att ”springa för att ha roligt” – inte ett steg efter kyrkan var roligt, tankar susade iväg till anhöriga som kanske stod vid mål och väntade.. Hoppas han sprang i ”eget” namn eftersom det annars kan strula till det med felaktig info när de väl får någon.
Grattis till fin tid i svåra förhållanden! Du ser giftig ut i neongrönt! 😈
Bra jobbat! Härligt att du är tillbaks! 🙂
Grattis Janne!
Jag hörde om den närmast tropiska värmen i huvudstaden i helgen. Skönt att du fullföljde trots halsont. Med tanke på din operation är det grymt att vara tillbaka och tiden var ju riktigt bra trots alla omständigheter.
Keep up the good work!
Superprestation tycker jag och är glad över att du tog dig i mål och mår bra…
Härligt Janne! Kul att du mår så bra, att du springer lopp igen! Kram
Magdalena: Tack ska du ha! Jag tog mig runt…
Långlöp och nattlig hejaklack « Lazy Runner: Hörde en klar skillnad på era handklappar och hejarop. Så ni borde väl ha sett oss 😉
Kanske ska använda fel årgång av tröjan så man springer med en annan färg nästa gång… Eftersom det inte hjälpte att fixa till sig innan 🙂
Paula: Tack, jag får vara nöjd med det tropiska resultatet. Du skulle ha sprungit i år nu när du sätter alla pers.
Pernilla: Förstår att det skakade om ordentligt att behöva se något sådant. Vet själv hur jag reagerade på Göteborgsvarvet sist. Det var läskigt att se löpare bara ramla ihop och se livlösa ut. Nu slutade det bra den gången och alla fick lämna sjukhuset. Men att det ska gå så här långt är grymt!
Daniel: Tack! Det kanske är min färg? 🙂
Ingmarie: Tack snälla! 🙂
John: Kanske skulle ha hoppat över starten i år… Se inlägget efter! Men tack ska du ha! Och det är grymt skönt att bara kunna springa.
Yes!
Lillsyrran: Tack syster!
Sirpa Felhendler: Det är så kul att få vara där ute och köra på igen! Tack och kram!
Super bra jobabt Janne!
Vad kul att du är tillbaka 😉 Synd att vi inte träffades. Men kanske nästa gång?
Ska du springa Stockholm Halvmaran? Vi kanske ses där?
kram
Om allt är som det ska så ska jag springa halvan också! Då får vi se till att träffas vi som är på plats… Tack och kram!